Fest och fylla

Japp. Festen var precis som jag väntat mig. Som att förflytta sig tio år bakåt i tiden, trots att alla väl var i min egen ålder. De flockades runt värden när hon fick inflyttningspresenter (fast jag glömde såklart köpa nån) och stod i små klungor och pratade precis som på en skolgård... De stod bara rätt upp och ner när vi kom dit, med tomma händer. Jag tänkte "varför dricker ingen?" och hoppades på att det skulle bli dags snart. Det blev efter en stund jobbigt att bara stå upp, så jag och mina räddare i nöden (f.d. klasskompisar) satte oss ner vid ett bord. Snart blev det dags att äta, och att kolla på melodifestivalen. Värden menade att "det är vissa som vill se" och satt sedan klistrad framför rutan. Det skapades rätt snabbt ett melodifestivalbord och ett anti-melodifestivalbord (längre från tv:n). De som var pro satt och kommenterade allting och tyckte att det var mycket spännande. "Åh, han är så snygg!" *fnitter runt bordet*. "Hahahahaha" och överseende leenden runt vårt bord. Drack min vinare och blev full. Ska aldrig mer påstå att jag inte blir full av vitt vin. Åkte rätt så tidigt för att gå på psykologstudenternas fest. Blev mer full och sa visst en massa saker som jag glömt nu ("...och sedan gick han iväg och fimpade och sedan vet jag inte om han kom tillbaka för jag hade glömt hur han såg ut, så jag gick in igen", till min kompis till exempel, hahahaha) och betedde mig allmänt despo. Efter ett tag kom mitt mer stadiga ragg, kk, whatever, dit och då fick jag ju vara med honom och hans polare. Var helt dyngfull, vilket ju var synd eftersom vi blev bjudna på champagne som fanns i personalköket, och jätteosocial eftersom jag var tvungen att gå iväg och spy hela tiden. Lyckades också med konststycket att tappa mitt örhänge (som jag verkligen tycker om) i toaletten och spola ner det. Fuck. Och plötsligt skulle vi gå hem och då märkte vi att festen var slut och folk höll på och städade där nere där den egentligen varit. Gick ut och såg en spårvagn som vi tog för givet var den sista och kutade som galningar utan att säga hejdå till de andra. Känner hur jag jobbar på min sociala sida. Håhåjaja. Är hur som helst inte alltför bakfull idag, men jag kommer ju inte ha gjort mycket vettigt när den här helgen är slut. Ska väl städa, typ. Och så har jag nu igen lyckats dra på mig någon som börjar bli kär i mig eller något åt det hållet, tror jag, herregud, vad är det jävla problemet, varför blir det alltid så då, snälla nån! Suck. Får väl börja vara värsta bitchen då, först supertrevlig och sedan iskall eller något, men det ligger liksom inte för mig riktigt. Blajblaj, nu ska jag ta en promenad och förresten ursäkta att jag skrivit skitdåligt. Nu blev jag trött när jag tänkte på det där.

lite dialoger bara

En annan dag:
Han: "Vill du ha? [Extra drops, vattenmelonsmak]"
Jag: "Okej, tack." ... "Vet ni vad de smakar? De smakar för sjutton glidmedel med vattenmelonsmak! Hahaha!"
Hon: "Hur vet du det!? om man får fråga..." *ser generad ut*
Jag: "Hahahaha, jaa du..."

Igår, om festen idag:
Hon: "Det vore verkligen kul om x kunde komma på festen. Mina kompisar har sett kort på honom och två av dem tycker att han såg jättesöt ut och ville verkligen att jag skulle försöka få honom att komma."
Jag: *Skaplig kontaktförmedling. Är alla dina vänner desperata singlar?*
Hon: "... och det vore ju kul om de kunde träffas och se om personkemin stämmer. Jag tror faktiskt att en av mina kompisar skulle kunna passa riktigt bra ihop med honom. Blablabla. ... Vi blir ganska många faktiskt, men bara en kille - om inte du [till vår kompis] kommer. Så han kommer nog ha fullt upp!"
Jag: *Åh nej, bara en massa tjejkompisar till henne. Antagligen mentalt utvecklade som femtonåringar allihop och med glappande käftar. Hur ska jag stå ut!?*
"Vad kul att det kommer så mycket folk!" *åh, vilken lögn*

Igår, senare:
Hon: "Ja, han är söt... Men saken är ju den att han är bög. Det syns liksom på stilen och allting."
Han: "Ja, för du har väl bögradar eller hur var det?"
Hon: "JA, precis! Men det är faktiskt så, det är inte så svårt att se. Jag har faktiskt stött på rätt många bögar".
Jag: "Hur vet du att de verkligen var bögar då? Har du frågat?"
Hon: "Nej, men det är ju oftast väldigt tydligt."
Jag: *hahahahahahahahahaha* "Tjejer då, kan du se på dem också?"
Hon: "Nej, det är faktiskt inte lika lätt att se på tjejer..."
Jag: "Synd, annars hade du ju kunnat säga om jag är lesbisk eller inte." *hahahahaha. Hade varit kul med en gravallvarlig analys av min sexuella läggning.*
Hon: *ser generad ut*

Det är kul folk jag umgås med.... Ser med skräckblandad förtjusning fram emot kvällen och alla klockrena citat...

Ett litet avbrott

Idag blev det strömavbrott i lägenheten. Helt svart. Och vi tittade ut och såg att det var mörkt i alla andra hus också. Vi tittade ut på andra sidan huset och även där var det svart så långt ögat nådde. Hela stadsdelen verkade ha slocknat (antagligen på grund av det stormliknande vädret - ska det aldrig sluta så att vi slipper frysa ihjäl!?). Sedan såg vi hur det i det ena fönstret efter det andra började lysa. Folk tände ljus! Det var så fint! Helt svart, och så ett ljus här och ett ljus där, varmt och lite flackande. Det fortsatte att vara mörkt ett tag, men sedan kom strömmen tillbaka. Plötsligt var det tv-apparater som flimrade överallt. Tillbaka till det gamla vanliga. Men det var jättefint när det var mörkt och jättefint med ljusen.

"Samtal med veckotidningsredaktör"

Åh, nu vill jag återge bara för att jag nämnde henne nyss (där nere):

Jag skrev om en kvinna som älskade flera
och inte skämdes för det
Jag gjorde en historia som inte hade lyckligt slut
och hon var inte så ung
och inte så noga
"Men nog är det väl bra sjaskigt?" sa redaktören
och hon var söt och blond och hade två barn och
en man som var kapten vid flyget.
Inte kunde jag förklara för henne att livet
det är rätt så sjaskigt, faktiskt
För dom flesta är det inget vidare
inte mycket värdigt eller väldoftande
och dom skiter i att duka vackert.

/Kerstin Thorvall, 1980,
ur "Provokationer, passioner, personer och en eller annan hyacint"

Bokrea

I natt var vi på bokrean. Jag köpte två böcker. En om att bli pappa, "Koka makaroner", och en om att bli mamma, "Uppdrag: MAMMA". Tänkte att jag borde börja förbereda mig för min framtida graviditet. Nejdå, men båda böckerna verkar bra och nu fanns de ju på rean så varför inte? Moderna böcker av moderna och bra människor (typ Skugge, Kristina Thulin, Jenny Östergren och andra), inget tråk (hoppas jag). Jag och sambon pratade om att det kunde vara lämpligt att ha dem liggandes på soffbordet när eventuella tillfälliga ragg följer med hem, så att de blir rädda och man slipper efterhängsenhet sedan, hehe, om det nu inte önskas alltså. Det fanns väl ett par andra böcker som var intressanta, men sambon köpte dem så jag kan läsa hennes. I övrigt är jag ganska besviken över det utbud jag hittills sett. Vissa böcker är ju med år efter år och känns rätt uttjatade vid det här laget och bland de nya tyckte jag inte att det fanns så mycket kul. Inga författare som jag kände att jag måste köpa något av. Ingen Thorvall-bok till exempel. Men jag har inte kollat på alla bokhandlar ännu. Det kanske finns mer att lägga pengarna på någon annanstans. Det var hur som helst skönt att vara på rean mitt i natten, när resten av köpcentret sov och kunderna i affären var lugna.

Längtan och saknad

Det är så många nu. Som är på fel ställen. Som att det inte är jag som är på fel ställe... Men det spelar ingen roll var jag är, för alla andra är ju ändå utspridda. Ett citat kommer för mig, från det gamla fanzinet: "Längtan hit och dit, till den och det (inga namn och så vidare)". Ja, så är det. Jag trivs verkligen jättebra här och det känns underbart att bo med människor jag tycker om. Men det finns fler jag tycker om. Min underbara vän som bor några timmar bort med tåg. Inte så farligt, men det är inte tillräckligt nära, vi kan inte träffas tillräckligt ofta. Min andra vän, som gör mig galen men som börjat betyda alltmer för mig. Vars sällskap känns som en brors, otvunget och tryggt. Men vi kan inte träffas nu, känslor kom i vägen. Jag blir så ledsen. Och den andra vännen. Vännen från de senaste åren som för mig blivit jätteviktig. Som jag nog blivit viktig för också. Men han är i ett helt annat land nu. Och det finns många fler. Så många relationer, så lite tid och pengar. Visst, jag känner mig tillfreds. Har varit så mycket med folk de senaste månaderna att jag nu börjar uppskatta lugnet som det innebär att vara bara med mig själv mer igen. Men ändå, jag vill ju träffa alla som jag tycker om också.

Smulklubbens skamlösa systrar,

av Mian Lodalen, har jag läst ut nu. Den var helt okej. Nöje och politik i ett. Som jag redan nämnt har det ibland varit svårt att hålla sig för garv på offentliga platser. Men här är ett mer allvarligt utdrag:

"'Vet ni vad hon sa ... hon sa till mig att jag inte fick sätta in en annons i Svenska Dagbladet', berättar Linn. 'Och hon bedyrade att det inte hade med henne eller pappa att göra utan med grannarna. Vad ska grannarna säga? sa hon. Som i en dålig sketch om homofobi för grundskolan.'
Clara lägger sina armar om Linn och pussar henne på kinden.
'Strunta i henne nu, Linn. Vi ska inte låta dem förstöra vår dag. Vi får väl vara glada så länge inte mina föräldrar ringer och beklagar sig de också.'
Vi lyckas hålla glädjen vid liv trots knäppa föräldrars oförskämdheter, vi kolkar upp mer vin, blir fulla och garvar så högt att grannen ovanpå bankar hårt i golvet.
När jag tar pendeln hem tänker jag på Linns morsa. Hur kan man ringa till sin dotter på hennes bröllopsdag och ha mage att inte säga grattis utan istället bara utgå från sin egen paranoia? Och på Claras elaka pappa som efter att ha blivit inbjuden till bröllopet sagt att han hellre skulle gå på sin egen begravning än att bevittna sin dotters perversiteter bli välsignade med lagens goda minne.
När heterosexuella gifter sig har de i nittionio fall av hundra uppbackning och glädjesnyftande föräldrar på första bänk i kyrkan. Det till och med händer att de betalar för kalaset.
Å andra sidan slipper vi bjuda in kusiner som vi inte har träffat sedan julgransplundringen 1977, sysslingar och pysslingar som man inte ens vet vad de heter, bittra fastrar, fräcka farbröder och puckade päron.
Precis som vi fått lära oss att skapa våra kärleksrelationer efter eget huvud, eftersom vi knappt har några mallar för hur det ska se ut och eftersom man redan brutit mot regeln om hur man bör leva, kan vi också utforma våra högtidsstunder som vi vill. Det är sorgligt och befriande på en och samma gång.
Min slutsats är att det är våra biologiska familjers ofta negativa attityd eller direkta avståndstagande som gör att vi fäster så stor vikt vid våra vänskapsrelationer - våra självvalda familjer."

Fin slutsats, men det är så sorgligt. Jag förstår inte hur man kan skämmas för sina barn bara för att de inte har den vanligaste läggningen. Om jag hade en dotter som skulle gifta sig med en annan kvinna så skulle jag vara otroligt stolt och lycklig såvida hon själv var det och verkade säker på sin sak. Det är väl - eller borde i alla fall vara - hela poängen med att ha barn; att man vill se dem växa upp, hitta sig själva och vara lyckliga?

Semlor

Idag åt jag kanske min sjunde eller åttonde semla för i år. Den var god och jag har fortfarande inte tröttnat. Mina sambos har ätit ungefär två var. Citat, jag: "Vill du ha semla om vi ska köpa?", han: "Nej, jag har ätit två semlor nu, det räcker", typ. Hallå! Vad är det här!? De som jag åt semlan tillsammans med hade också ätit två (eller så var detta deras andra). Jag fattar ingenting! De börjar säljas i början av januari, och då blir jag upprörd för att jag tycker att det är för tidigt. Sedan går det någon vecka och jag köper själv min första semla. Därefter äter jag semlor hyfsat regelbundet tills de slutar säljas. Men trots att de börjar sälja semlebullarna så himla tidigt, så att man har typ tre månader på sig att äta sig nöjd, så lyckas folk inte trycka i sig mer än en i månaden! Hm, jag borde starta en kampanj....

(Men det får bli efter tentan. (Ja, det är därför jag inte orkar skriva något längre eller vettigare.))

Koncentrationssvårigheter

Finns det något tillfälle då det känns mer lockande (och även helt möjligt, till skillnad från alla normala dagar) att gå och lägga sig extremtidigt än när man tentapluggar? Skulle inte tro det. Jag har nog ganska bra karaktär, eftersom jag börjar läsa kurslitteraturen regelbundet från det att alla nya kurser börjar, men när sedan de där sista dagarna innan tentan kommer så känner jag mig helt otroligt rastlös. Nu har jag varit rätt så duktig idag, om än inte lika duktig som jag planerat. Lyssnar, och kommer fram till tentan att lyssna mer eller mindre konstant, på Chemical brothers och Prodigy, då det är den enda musik jag har som på något vis tar ut frustrationen som kryper i mig nästan hela tiden. Vore det helt tyst i rummet skulle jag nog bli galen. Ville också lägga mig klockan sju idag (särskilt som en av mina sambos gjorde just det! Just idag!), men moralkontoret i hjärnan tyckte inte att det var acceptabelt att sova sig förbi jobbig pluggtid. Önskar, som vanligt, att tentan skulle vara imorgon så att jag kunde få det överstökat och inte hade mer tid att plugga. Dan före dan före dan före...

Jag vill ju bara vara bra

Åh. Varför kan jag inte bara hålla käften ibland? Måste jag bry mig om störande saker över huvud taget? Kan jag inte bara skita i dem, eller skriva om dem här och låta andra slippa höra när jag mal på om saker som de är helt ointresserade av? Nej, jag är visst inte så bra på det (fast det kan ju bero på att jag är (jätte)ovanligt upprörd just nu). Fattar inte varför jag inte kan fokusera på saker som är bra för mig och undvika det jobbiga eller i alla fall lägga det åt sidan. Sprida positiv energi omkring mig, kanske (fast okej, det gör jag nog också med jämna mellanrum), haha. Jag vill:

*Satsa på min utbildning så att jag lär mig mycket saker och klarar tentorna galant.
*Umgås med vänner som gör mig glad och ger mig energi och som jag känner att jag själv har någonting att ge.
*Göra kul saker.

Jag vill inte:

*Umgås med människor som suger musten ur mig.
*Vara jobbig.

Flickor
En annan sak, apropå att göra kul saker. Håller på och läser "Smulklubbens skamlösa systrar" av Mian Lodalen, som handlar om en lesbisk tjej (hon själv tar jag för givet, även om det står att ingen av personerna i boken finns i verkligheten) och hennes liv, typ. Den är ganska rolig och jag har ibland svårt att hålla mig för gapskratt på spårvagnen. Och jag vet inte om boken har påverkat mig och mina tankebanor, men igår när jag blev jättekåt så kunde jag inte få upp en enda mansperson i huvudet som passade mig som objekt just då och då kom jag att tänka på en tjej som jag tyckte satt och spanade in mig för någon dag sedan när jag var ute och åt. Så jag tänkte på henne och det var första gången jag onanerat med en tjej och hennes kropp i tankarna. Det intressanta var att det fungerade galant! Var lite förvånad efteråt, men kunde ju bara konstatera läget. Jag tror inte att det kommer bli någon vana, men vi får väl se. Om mitt tillfälliga manshat (oj, kanske lite för starkt ord), som inte till fullo fick sin förklaring i förra texten, håller i sig kanske det är läge att gå över till tjejer.

Total jävla ilska

Okej, nu skriver jag på fyllan. Jag är så jävla arg. Först var jag på någon "träffa nuvarande och före detta klasskompisar och se på melodifestivalen och ha trevligt"-kväll hemma hos en av dem. Det var okej, men jag höll på att bli galen. Alltihop började med att vi slog på tv:n och min idiotiska klasskompis genast kommenterade hallåans utseende och kläder. "Men vad hon ser ut. Fett hår - och vilka kläder! Hur kan hon välja en sån där kavaj?! Det är ju inte direkt fördelaktigt för figuren, blabla". Jag sa att hon väl förhoppningsvis inte fått jobbet för att hon var snygg utan för att hon kunde någonting och då medgav hon att det väl är bra att hallåorna inte får jobbet enbart på grund av utseendet. Utbrott!!! Sedan var det festivalen och Shirley Clamp (eller hur det nu stavas) hade mycket stora bröst och ordentlig urringning, vilket förstås kommenterades av samtliga närvarande. Jag sa (efter allt för mycket kommentarer om allas utseenden) att jag skiter i vad de medverkande har på sig, men att det ju var oundvikligt att notera brösten i detta sammanhang, och då skulle såklart min klasskompis säga att "men det är klart att man vill framhäva det man har" och att "om man har någonting som är bra så är det klart att man vill visa det". Om man har någonting som är bra!? Åh, fy fan, det blev jävligt jobbigt efter dessa och dylika kommentarer. Varför umgås jag med människor som får mig att må såhär!? Och grejen är att personen i fråga inte har någon som helst distans till sina sjuka åsiktsmässiga utgångspunkter. När vi sedan diskuterade vad man lägger vikt vid när man träffar någon ny person (av motsatt kön) så påstod hon dessutom att hon inte alls bryr sig mest om utseendet, vilket det är så extremt uppenbart att hon gör (hon är ju till exempel också för dum i huvudet för att fatta om folk hon träffar är bra "på insidan" eller inte). Enbart. Jävla idiot. Jag drack mitt äckliga Chardonnay-vin för att glömma och stirrade intensivt på tv:n under hela melodifestivalsprogrammet, för att undvika att lägga märke till alla jobbiga och idiotiska kommentarer som fälldes av denna klasskompis och övriga närvarande.

Senare skulle vi spela spel. Vi var i lag om två och man skulle förklara ord för varandra med hjälp av exempel, synonymer och dylikt. Mitt lag regerade otroligt fett och vann båda gångerna. Ett lag bestod av ett par, där ena parten blev skitsur på den andra hela tiden för att han var så dum och förklarade så dåligt trots att det enligt min uppfattning var hon som var helt trög som inte kom på orden. När vi sedan, en enda gång under två spelomgångar, sa att en sak inte gilldes blev hon skitsur och hela stämningen förstördes. På grund av ett spel! Herregud. Som tur var gick mitt lag i mål strax efter det och jag kunde ta mig därifrån - tänkte inte stanna under dessa omständigheter.

Snöstorm ute och små drivor vid trottoarerna. Gick på spårvagnen och bytte vid centralstationen. På nästa spårvagn gick det efter några hållplatser på en idiot som försökte låta bli att betala, under förevändning att han fått vänta så länge på spårvagnen. Föraren var en ung tjej som var mycket bestämd och vägrade köra förrän han gjort rätt för sig. Jag tror att han betalade till slut - eller så gav hon med sig för att hon inte orkade bråka - men han fortsatte att bete sig dåligt på vagnen och sa obscena saker (typ "vill du ha min kuk, en lång, grov, blabla") till en kille som sagt åt honom att han såklart måste betala. Hela situationen var verkligen sjuk och det var nära att jag själv ställde mig upp och sa åt honom att han kunde gå av på nästa hållplats om han inte skärpte sig. Men som den fysiskt svaga person jag är lät jag bli av ren självbevarelsedrift. Och det som gjorde mig helt otroligt förbannad var att jag själv lät bli av rent praktiska skäl, medan det satt en massa stora och antagligen starka manspersoner på vagnen som lätt skulle kunnat resa sig upp och bett honom att veta hut. Men nejdå, alla var väl konflikträdda som vanligt och satt tysta som lamm, trots att han betedde sig som ett riktigt jävla svin. Hade då lust att högt och tydligt säga att "Ursäkta mig, men vad fan är det med er män egentligen?! Jag låter bli att säga till den där mannen för att jag är fysikt svag och aldrig skulle kunna försvara mig om han gick på mig, men vad fan har ni för anledning egentligen?!!", men det gjorde jag förstås inte. Men jag blir så jävla förbannad! Vad fan är det med män?! Varför är de så konflikträdda?? Varför kan de inte säga åt andra män när de beter sig som svin?? Det var liksom inte det att den här personen var en biffig vakt eller något sånt - han var bara en karl av medelmått, och jag såg många större personer som satt runtomkring mig. AAaargh! Jag vill inte dra alla män över en kam, men ibland blir jag så jävla trött på dessa uppenbara och tydliga standardmönster som just är mer än bara tillfälligheter. Det är konstigt att det är män som styr världen, för de absolut modigaste och rättframmaste människor jag känner till är kvinnor och de absolut fegaste är en hel drös med män. Och enda anledningen till att många kvinnor är fega är att de just lärt sig att de är sämre, svagare och så vidare. Men varför är männen fega, som får lära sig hela tiden att de är starkast och bäst och mer värda och så vidare? Det undrar jag. Åh, fy fan, vad jag är upprörd. Och vad jag för övrigt tycker att det är skönt att jag fortfarande kan bli upprörd, jag som blivit så jävla tolerant. Nu ska jag sova ruset av mig. Godnatt.

Feministcafé

Var på feministcafé igår. Maria-Pia Boethius höll föredrag. Hon pratade om lite allt möjligt och sa många bra saker. Det kändes också som att hon var lite mer nyanserad, eller i alla fall mindre skrämmande (för oinvigda), än till exempel Gudrun Schyman (som jag börjat irritera mig allt mer på för hennes otaktiskhet). En bra sak som hon sa handlade om det här med att män alltid har slickat röv på och främjat andra män och på så vis fört upp varandra på höga positioner och så vidare. Hon menade att det här främjandet av det egna könet som försiggått de senaste sextusen åren, och fortfarande försiggår, exempelvis har lett fram till att vi nu har fått fram världens mäktigaste man - George Bush. "Och då ser vi ju att det här är ingen bra urvalsmetod." Nej, just det. Huvudet på spiken.

Sedan var jag och drack öl med en person av manskön och vi diskuterade, bland annat, ganska mycket feministiska saker - separatism eller inte, nyansering i den feministiska kampen; tolerans kontra radikalism, leksaker, biologi kontra miljö och så vidare. Det är inte ofta man kan ha en seriös diskussion med en människa av manligt kön utan att personen i fråga tycker att det blir obekvämt (inte för att jag alltid är obekväm när jag diskuterar såna här saker, men det blir ändå lätt jobbigt för vissa). Han fattade typ allting och hade en massa åsikter. Kändes skönt. Det finns hopp om framtiden. Tyvärr behöver ju fler män sluta upp med sin konflikträdsla och faktiskt säga sina åsikter lite högre och lite oftare. Samt leva upp till dem själva.

Psykbryt

"jag vill bara att du ska vara arg på mig. jag har gjort nåt dumt och jag har sagt det till dig men du är fan för snäll och borde vara helt arg på mig och säga åt mig att jag är dum i huvet och uppsöka psyk osv.men nehej då, du är lika snäll som vanligt. [...] jag bara vet att jag skulle vilja att du var elak mot mig som en riktig häxa så jag kan blocka dig på msn, radera ditt nummer och glömma bort dig så att jag kan må normalt igen och inte vara så här extremt konstig. Men du är så himla ur-trevlig och jag har kännt dig i några år så det är inte lätt att låta bli att tänka på dig, men nu bryter jag ändå, jag vill bli mig själv igen. hejdå"

Och när ni svarat på funderingen här under, om ni kan det, så kan väl någon snäll själ berätta för mig hur i helvete man bemöter något sånt här? Tack på förhand. Shit, jag som var så seg och glad och stabil efter helgen.

Svett

I helgen blev jag påmind om en sak som förbryllar mig. När jag bodde i Spanien en sommar så sa en av mina lägenhetskompisar efter några veckor att det är otroligt hur alla spanska killar luktar svett. "Va, gör de? Det har jag inte tänkt på", sa jag, och hon blev hur förvånad som helst. Men sedan var det kört, för då märkte jag snabbt, när jag var ute på krogen, hur killar verkligen stank. Det förvånade mig. Och nu hade jag glömt bort det, men i helgen var jag och en kompis ute och det var tre italienska utbytesstudenter på stället. Och vad? Jo, de stank förstås också. Jag trodde först att de var spanska och tänkte att "Vad är det med spanska killar egentligen?", men det kanske är ett medelhavssyndrom då? Sak samma, jag bara undrar vad problemet är. Har de aldrig fått hygienprodukten deodorant introducerad för sig? Eller är det något genetiskt, som de inte kan rå för? Stackars dem isåfall, för det hjälper dem ju inte direkt på traven när det gäller att vara de brudmagneter som de verkade vilja vara. Killarna i helgen alltså. Och många andra.

Tillägg: Nu menar jag inte att alla medelhavsmän stinker, men den odör som jag fick uppleva i Spanien har jag aldrig någonsin varit i närheten av att vara med om här hemma.

Åh!

Idag är vi helt sjukt bra! (Vi=jag och hon som jag bor med)

Först var vi på möte inför ett feministiskt forum som ska ordnas här i stan i vår. Det är på tiden att jag aktiverar mig och gör bra saker igen! Det var en del människor där och nu har det skapats arbetsgrupper och det finns massa saker att fixa och sådär. Super.

Sedan så... Ja, vad hände? Jo, vi åkte hem och gjorde sushi!!! Åh! Först, innan mötet, gick vi och köpte ingredienser (och dipp-fat) och sedan använde vi dem och gjorde stora rullar (maki, tror jag), nigiri och handrullar (eller vad det nu heter på svenska. Sådana som är strutformade och som man håller i handen). Och så gjorde vi misosoppa. Och sedan åt vi sushin och misosoppan - som vi gjort själva! Hallå, vi måste vara typ bäst i världen! Nu kan jag sova gott.

(Plus att om man har ingredienser hemma så är det nog något av det absolut snabbaste, och säkert nyttigaste, man kan tillaga.)

Hat hat hat

Ja, idag känner jag mig lite hatisk. Känns bra. Det är bra med känslor. Är de åt det argsinta hållet får de en att bli energisk och få saker gjorda. Var ute och tog en promenad på förmiddagen. Himlen var blå, solen sken, luften var skön och vinden kylig och frisk. Jag hörde vårfåglar kvittra. Ja, det var jättevackert och skönt, men det ska inte få stoppa mig.

Var också nere och tvättade. Träffade en riktig tvättstugetant. När jag kom ner såg jag att någon spillt tvättmedel eller dylikt över halva tvättmaskinen och halva golvet. Det såg tanten också när hon kom ner, för samma sak hade hänt vid hennes maskiner. "Men vad är det här!?" utropade hon och jag kände mig tvungen att komma och titta för att vara socialt normal eller nåt. Hon förfasade sig en stund över det hela och utbrast att "Det här är ju helt oförklarligt!!". "Nej, det är det verkligen inte", tänkte jag och fortsatte lassa in kläder i maskinen. Bad sedan till tvättstugeguden att jag skulle slippa träffa henne igen, men när jag kom ner nästa gång var hon förstås där och då upptäckte hon att ett par av vagnarna som man lägger tvätten i när den är klar var försvunna och då var hon tvungen att förfasa sig igen, samt meddela att hon pratat med husvärden som skulle komma och kolla hur det såg ut (vilket verkade onödigt med tanke på att hon då redan moppat hela tvättstugan så att det var rent). Jag tyckte synd om hennes familj och väninnor som säkert skulle behöva höra allt detta i en lång och dramatisk version...

Men det var inte tanten som gjorde mig hatisk. Så mycket brydde jag mig inte om henne. Och när jag nu skriver det sista så har jag hunnit plugga ett tag och det gick bättre än på väldigt många dagar. Det är bra med energi, var den än kommer ifrån.