Tjolahopp

Ja, företaget jag jobbar för är ondskefullt. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka min chefs beteende, men det är hur som helst också lite jobbigt att arbeta för någon som pratar med hög och beordrande röst hela dagarna.
Företaget är hur som helst, som sagt, lite onda. Rättare sagt Head office-människorna är onda (och det är väl ändå de som är "företaget"?). Nu har menyn ändrats och då får som sagt inte kökspersonalen vara kreativa och hitta på egna rätter ibland eller laga rätter från den gamla menyn. Varenda dag kommer det kunder som vill beställa de gamla rätterna och vi är tvungna att säga att vi inte kan göra dem - "Order från huvudkontoret". Och så blir folk jättebesvikna och det är ju inte så himla roligt. En annan sak som jag fick veta för ett par dagar sedan är att några från huvudkontoret brukar ringa till restaurangen precis vid öppnings- och stängningstid för att fråga om vi har satt igång bandet (som maten åker runt på) - "för jag och en kompis tänkte ta en tidig lunch" - respektive om köket fortfarande är öppet - "för jag skulle vilja beställa take away" (för det är ju viktigt att vi håller oss till de bestämda tiderna). Och det är alltid samma tre röster och det är för övrigt de enda som någonsin ringer med dessa frågor och en av våra supervisors (som råkade ut för ett dylikt samtal och berättade om detta för mig) sa att när han är på huvudkontoret kan han höra samma röster som i telefonen, där de låtsas vara någon helt utomstående. Citat: "Bara för att vi inte är engelska och inte pratar jättebra engelska så tror de att vi är dumma i huvudet". För övrigt ringer de aldrig när vår huvudchef är där, för det vågar de inte.

Men lustigare än dem på huvudkontoret är ju en del av kunderna. Det finns vissa fenomen som jag observerat sedan jag började. En sådan sak är att det alltid, oavsett om folk kommer samtidigt eller inte, blir betalningsströmmar, dvs att alla vill betala samtidigt. Det finns dock två andra saker som är lustigare, men också mer störande och som händer hela tiden. Det ena är att folk jätteofta sätter sig just där några tidigare kunder precis satt, trots att alla tallrikar och glas står kvar och trots att det finns massa platser där det är helt rent och fint. Särskilt irriterande är det ju när de sätter sig precis framför skräpet och säger "Kan du göra rent här är du snäll?". Hallå, varför kan de inte sätta sig någon annanstans? Det är liksom inte ostädat för att vi går runt och latar oss. En annan skitkonstig sak är att när vi håller på och stänger och alla stolar är utdragna helt långt ifrån bordet/bardisken på de stängda sektionerna så kommer det jätteofta folk och drar in en stol igen och sätter sig och tror att det bara är att äta på som vanligt. Hallå liksom. Är de blinda? Ser de inte att vi har stängt? Eh, nej, konstigt nog inte. Jag undrar om de alla har glömt sina blindkäppar hemma.

Övriga saker som är mer störande än lustiga är när jag kommer fram till en ny kund och frågar "How are you?", som det är meningen att vi ska fråga, och de verkar skitförvånade och ibland nästan förnärmade eller arga för att man frågar. Vissa kanske blir irriterade för att de alltid får höra samma fråga när de kommer till oss, men eftersom man alltid frågar samma sak så borde de ju rimligtvis förstå att det är något som ingår i vår arbetsuppgift och om de då tycker att det är så störande så har de ju faktiskt valet att äta någon annanstans.

Några andra saker för intresseklubben är att när det regnar mycket ute så läcker det in på många olika ställen på Paddington-stationen, vilket jag tycker är lite lustigt. Hur svårt kan det vara att bygga ett vattentätt tak? (Den frågan - "Hur svårt kan det vara att...?" - ställer man sig visserligen om väldigt många olika saker i det här landet.) Och det finns inte heller några papperskorgar utplacerade på stationen (för där kan man ju lägga bomber och sånt), så folk vill ganska ofta slänga skräp hos oss och lämnar också kvar en hel del grejer som inte kommer från vår restaurang på borden när de ätit klart. Och när det är kallt ute så dricker folk för övrigt, trots att det är fisk vi huvudsakligen serverar, mycket mer rödvin än annars. Det är kanske ganska förståeligt i och för sig. Jaja, nog med ointressanta saker. Fick bara dåligt samvete för att jag inte skrivit på så länge.

ondska

Apropå hur ond kedjan som jag jobbar på är, igen. Nu i veckan kom det tre personer från vårt huvudkontor för att kolla in läget på restaurangen. De tittade på maten och en av dem gick även in i köket och kollade i skåpen och sådana saker. Sedan ställde han sig vid bandet, som maten åker runt på, och rynkade skeptiskt på pannan till typ var tredje sak som åkte runt. "Vad är det här?", "Varför har ni den här salladen till kräftstjärtarna? Det är inte meningen att det ska vara den här salladen", "Varför serverar ni det här? Det finns inte på menyn" och så vidare. Allting som det var något fel på plockades av bandet och det blev jättemånga tallrikar tillsammans. Jag började ana oråd och viskade till någon annan "Ska de slänga allt det där?", vilket hon trodde att de skulle. "Nej, då vill ju jag ha det!" viskade jag, och tänkte på min panka kompis som antagligen skulle blivit överlycklig över att få kräftstjärtar, kroketter och bläckfisk till middag. Men det gick ju inte att kliva fram mitt i huvudkontorspersonens föreläsning om hur fel allting var och säga "Ursäkta mig, men när ni är klara kan väl jag få maten?". Nej, det vore skapligt opassande och pinsamt. Efter en stund, när jag kom tillbaka efter att ha serverat någon kund, så kunde jag konstatera att all den goda maten låg i papperskorgen. Det var så sorgligt! Okej, jag är matfixerad, men herregud, det var ju helt god och fräsch mat!

Men ondheten var det ja. När killen frågade vad vissa rätter var för något och varför vi serverade dem trots att de inte finns i menyn så förklarade en av dem som jobbar i köket att de brukar göra "creative food" ibland, vilket innebär att de som jobbar komponerar vissa egna rätter. (Då brukar för övrigt alla i personalstyrkan få smaka och ge ett utlåtande om huruvida de är goda eller inte.) Detta var dock inte populärt. Citat: "Stop being creative! Only make what's in the menu!". Hurra, det kändes inte som ett uttalande i fas med tidens anda direkt (förutom kanske inom snabbmatsområdet). Skapligt slag i ansiktet. Typ: "Jag vet att ni jobbar för minimilön och i ett servicejobb där man dagligen får klagomål från tjuriga kunder, och att er arbetsmiljö inte är särskilt mysig och arbetsytan jätteliten och att ni inte har någon som helst makt över era arbetsuppgifter. Kul för er att ni kommit på någon liten grej som kanske skulle kunna göra det hela lite roligare och inte få er att känna er som robotar, men hey suckers, trodde ni verkligen att det finns utrymme för sånt på det här stället!?". Jaja, jag är i alla fall inte kökspersonal. Fick bara en liten instruktion, som för övrigt kändes som att den kom från någon som inte alls har den minsta koll på hur stressigt jobbet är och hur snabb man måste vara hela tiden. Men skit i det. Det värsta var att DE SLÄNGDE ALL MATEN!

vardag

Nu glömde jag vad jag skulle skriva. Men det var väl mest om jobbet. Det har inte hänt så mycket på sistone, förutom att det förra veckan plötsligt blev invasion av musiker och dylika människor. Det skulle tydligen spelas in opera på Paddington station och vår restaurang hamnade utan förvarning mitt i smeten. Personligen hade jag inget emot att folk plötsligt började sjunga när de satt på restaurangen och åt, eller att folk gick omkring med filmkameror överallt. Tyvärr har vi inte rätt kanal på tv:n här hemma, så än har jag inte kunnat se om jag kom med eller inte. Apropå det så kom det idag två fotografkillar som håller på att göra en bok om olika typer av mat (det vill säga ganska många) som finns i London och de ville ta kort på mig när jag satt och åt sushi, så i februari kanske jag finns förevigad i en riktig bok. Det vore ju skapligt coolt, men jag får väl se vad som händer.

För övrigt var det idag en kille som rakt framför ögonen på åtminstone tre människor försökte ta vår dricks, vilket gjorde mig ganska förbannad i åtminstone två minuter sammanlagt. Och så har det kommit tillbaka en tjej på jobbet som varit på semester sedan jag började. Hon kommer från Colombia och har bott i Norge ett år så hon kan norska och det låter så himla fint! Och obildad som jag är så tycker jag ju att hon låter riktigt norsk också. Det finaste var "Tusen tack". Jaja, det är uppenbarligen inte mycket som händer. Eller jo, förra veckan hade jag besök av ett par tyskar som jag inte sett på två år. Det var roligt.

Mamma kines, pappa japan... Nej.

"You don't look Japanese, but you speak like a Japanese. Where are you from?".
"Aaaah, jag har jobbat här för länge!", tänkte jag när en äldre herre sa detta till mig. Jag har smittats av asienengelskan som de andra på jobbet pratar. Det var i alla fall vad han trodde. Själv vet jag inte. Jag blev hur som helst glad när en annan man, dagen efter, sa till mig att "Your English is perfect." Han varnade mig också för alla män här i landet som kommer fram och vill bjuda ut mig. Jo, jag tackar. En del är verkligen helt desperata och knäppa. Jag har redan blivit utbjuden två gånger på jobbet (vilket i och för sig är väldigt lite jämfört med många andra personer) och så har jag en medelålders man som hänger efter mig och gör mig nervös varenda gång han visar sig på jobbet. Det är liksom inte kul.

För övrigt har jag nu, efter en månad här i landet, lyckats få ett bankkonto. Det är verkligen sjukt hur svårt det ska vara för en vanlig människa att fixa en sådan sak. Man måste ha intyg från arbetsgivaren på var man jobbar och hyreskontrakt eller räkning med bevis på att man verkligen bor där man säger och så förstås ett pass. Det störda är att det är mycket viktigt att det på alla dessa dokument står ens rätta namn på exakt rätt ställe och med rätt slags bokstäver och så vidare, för annars går det ju helt enkelt inte. Jaja. Igår fick jag i alla fall mitt bankkort, som enbart är ett uttagskort och inte betalkort. Jag känner mig som när jag gick på högstadiet! Måste fixa det där (men det tar väl ytterligare en månad). På kortet står det "Miss Annika T Berggren". Vilket innebär att jag om jag gifter mig måste fixa ett nytt kort om jag vill att allt ska vara korrekt. Jag fattar inte poängen med de här titlarna. Jag minns när jag var i Torquay på språkresa och vår värdmamma klagade över detta. Hon var ganska vuxen och hade barn och tyckte att det var störande att de måste skriva ut "Miss" på allting hon fick. Jag förstår henne. Knäppa jäkla system. Särskilt som det bara är kvinnor som måste byta. Känns det som att ens civilstånd spelar särskilt stor roll rent officiellt nu för tiden? Nej, det gör ju inte det. Argh, jag blir upprörd. Jaja, jag har i alla fall fått mitt kort. Det är det viktigaste för tillfället. Nu kan jag lösa in mina tre lönecheckar och få jättemycket pengar. Hurra!

Ungefär som McDonalds?

Det var ju sagt att jag så småningom skulle bli befordrad på jobbet. Än så länge har inget hänt, men jag tror att den andra chefen måste komma tillbaka från sin semester eller dylikt innan något börjar hända. Sak samma. Det jag undrar är hur ond kedjan jag jobbar på egentligen är. Det är trots allt en franchise-kedja med ganska många restauranger här i landet och även i Grekland och Dubai. Okej okej, det är inte direkt i samma storleksordning som McDonalds. Och maten är mycket sundare och fräschare än McDonalds mat. Men jag undrar i alla fall om jag ska vara glad för att få avancera hos YO! Sushi, eller om det är i klass med att avancera hos McDonalds, vilket jag ju absolut inte skulle vilja göra (eftersom jag inte skulle vilja jobba där alls). Jag tror i och för sig inte att det är så farligt, men när jag - som i morse - läser min "YO-guide" med alla instruktioner för diverse olika saker (som man egentligen skulle kunnat komma fram till rutiner för på varje enskild restaurang) så får jag lite onda aningar. För övrigt tyckte jag att det var lite, lite obehagligt på jobbet igår när chefen högt och ljudligt (som alltid (jag vet inte om det har något med hennes jamaicanska ursprung att göra)) klankade ner massor på en tjej, som jag tror redan fått en varning. Visst, hon kanske inte sköter sitt jobb jättebra - vad vet jag - men det går ju lika bra att vara saklig och prata med personen ifråga istället för att klanka ner på henne inför alla andra istället. Jaja, jag är glad att det inte var jag i alla fall. Hade hon behandlat mig på det sättet så hade jag nog sagt upp mig direkt. Och här kommer ju fundering nummer två in. Vill jag verkligen jobba på ett ställe där chefen kan behandla folk sådär? Nu vet jag ju tyvärr inte vad tjejen gjort för fel från början och det är ingen annan som har behandlats så sedan jag började. Jaja, som vanligt är det väl bara att vänta och se vad som händer med allting.