veckan som gick

Jag jobbade som vanligt. En dag pratade min chef, som är från Jamaica, i telefon på bred jamaicanska. Jag fattade typ ingenting av vad hon sa, men det lät rätt coolt. Samma dag ringde hon mig och sa att jag var bra och att jag nog skulle bli "befordrad", men att vi skulle prata mer om det dagen efter. Det var ännu coolare. Dagen efter pratade vi och hon sa återigen att jag var bra och att de skulle "träna upp mig" under några veckor, så att jag kunde bli "supervisor". Vilket innebär att jag kommer syssla mer med pappersarbete och mindre med disk och få två pund mer i timmen, vilket är väldigt schyst. Hoppas nu bara att det blir såhär också. Har inte direkt hört något mer sedan dess.

På lördagen hade vi fest hemma i lägenheten. Inflyttnings- och födelsedagsfest. Det var skitkul och det kom ganska många människor. Det kom till och med en kändis!! Fast honom pratade jag knappt med. Dagen efter var det vissa som tyckte att det inte var så kul längre, men jag mådde prima. Hm, ja, det var väl ungefär det. En bra sak var att jag var ledig både lördag och söndag, vilket inte händer så ofta. Jobbar nästan alltid sex dagar i veckan och det är faktiskt ganska jobbigt. Hinner liksom inte leva riktigt. Jaja, nu har det nästan hunnit gå en vecka till innan jag publicerar det här, för jag är så himla seg.

arbetskompisar

Nu har jag då äntligen jobbat mina tretton dagar i sträck och haft en dag ledigt och jobbat en dag igen. Den där lediga dagen kändes inte tillräcklig, men lönen (236 pund) för förra veckan räckte gott. Min chef verkade reagera mer än jag på den otroligt höga skatt (19 procent) som jag var tvungen att betala eftersom jag inte fått mitt nationella försäkringsnummer än och sa att jag måste se till att skaffa det där numret snart. Vilket jag väl ska försöka göra någon dag när jag börjar jobba sent. Problemet är ju att det här landet är så himla efterblivet att de inte har telefonköer, så om man är en vanlig, värdelös människa som jobbar för minimilön får man räkna med att spendera en halvdag (eller kanske mer, jag har aldrig haft tid) på att sitta och höra upptagetpip i luren. Och det bara för att bestämma tid för ett möte.

För övrigt börjar jag väl tröttna lite på jobbet. Det tog alltså två veckor innan det började kännas värdelöst att gå upp och ge sig iväg på morgonen (eller snarare förmiddagen). Dock är jobbet helt okej när jag väl är där och har jobbat ett par timmar så att jag kommit igång. Och jag vet lite mer om menyn och vår mat nu än förut, så kökspersonalen verkar inte hata mig längre. Jag tror inte att de gjorde det förut heller i och för sig, men de är i alla fall trevligare nu.

Men kökspersonalen var det ja. Det finns alltså fler än jag på mitt jobb. Även om det inte är så otroligt socialt eller så otroligt roliga människor som jobbar där (vad jag har märkt), så finns det en del personer som är schysta och som jag gillar. (Och vissa idioter, men faktiskt inte alls lika många.) Bland annat är det Kimi, som är asiat och har hår som är långt och stort och delvis blonderat, och som studerar musik och vill bli lika bra som Yngvie Malmsten. Och Song från Kina som är tjugofem år och ska gifta sig i vår och är jättetrevlig och verkar uppriktigt snäll. Och så Swan, som tränar Tae Kwon Do och en dag hade skadat tummen för att hon hade slagits mot sju tjejer som attackerat henne och på frågan om de också hade gjort illa sig med helt allvarlig röst förklarade att "They almost died". Där finns också Kandir, som när han jobbat klart sprutar på sig ett stort moln parfym. Och Megumi, som till att börja med har ett jättegulligt namn och som för övrigt är jättegullig hon också. Och så finns Atzu, som inte verkar kunna nästan någon engelska, men som också verkar jättesnäll och ler godhjärtat hela tiden. Och Jong-Bin, som studerar festivaler och karnevaler på college. Där finns också Kim, som verkar hata alla kunder, även om han inte visar dem det, och påstår att han inte har något drömjobb eftersom alla jobb är skit och istället har planen att vinna på lotto så att han slipper arbeta. Och så några till. Det är faktiskt helt okej folk. Och framför allt verkar cheferna mycket mer sympatiska än vad genomsnittet här i stan (på arbetsplatser i klass med min) verkar vara. Det är jag väldigt glad för.

jobb

Jag har kommit fram till att om jag skriver här framöver kommer det nog mest att handla om jobb. Det är liksom det jag gör på dagarna - jobbar. När jag inte jobbar gör jag mest saker som inte är särskilt meningsfulla och det känns inte direkt som att jag har mycket till liv. Jag umgås till exempel inte med folk, förutom dem som jag bor med. Mina vänner är antingen långt borta eller jobbar de också (på fel tider). Jaja.

Jobbet. När jag började jobba på YO! Sushi fick jag ett par häften som jag skulle läsa igenom för att lära mig hur allting fungerar och så vidare. Då restaurangen tillhör en franchisekedja finns det såklart speciella begrepp och regler för allting. Hur man möter en gäst när den kommer - dvs välkomnar den, frågar om den ätit där förut och så vidare - kallas till exempel för YO!-ing. Alla dessa begrepp finns att läsa i den fina ordlistan längst bak i ett av häftena. Det verkar också viktigt att framhäva hur alla dessa speciella handlingar som man genomför ska göra besöket hos YO! Sushi oförglömligt och speciellt för kunden. Som om den gick till världens bekvämaste och mysigaste lyxrestaurang uppe på ett berg med utsikt över en oändlig blå ocean eller så. Hallå liksom, det är bara en vanlig restaurang. Dock! Maten är god. Och som jag tidigare kommenterat så serveras den på rullband, bland annat, vilket ju är helt otroligt bra (och inte helt vanligt i och för sig).

Andra intressanta saker som finns att läsa i häftet är hur man ska se ut och uppföra sig och vad som inte är tillåtet. Man får till exempel inte ha stora örhängen och det känns för övrigt tryggt att veta att "If a body odour occurs your supervisor will discreetly inform you and you should take immediate action!". Hahahaha! Hur ska jag kunna ta det här på allvar!? Behöver de skriva ner en sådan sak för att jag ska känna mig lugn och chefen ska veta vad hon ska göra? Ja, för det måste finnas regler för och information om allt! Språket i häftet är för övrigt inte vidarevärst bra.

En helt annan sak. Igår när jag kom till jobbet var det en ny (asiatisk, som de flesta andra) kille där. Det var ganska lugnt just då, så jag gick fram till honom och frågade vad han hette (John) och sa "jag heter Annika". Sedan blev jag osäker på om jag inte redan träffat honom, så jag frågade "Vi har väl inte träffats förut?". Hans svar: "No. If busy, I don't like talking to much, okey?". Heey! Sociala killen! Antingen tyckte han rent spontant inte om mig. Eller så är han som sagt bara osocial. Eller så har han koncentrationssvårigheter, och isåfall borde jag inte vara sur. Han däremot borde kanske byta jobb. Poängteras bör att det som sagt inte var "busy" - i så fall hade jag såklart inte ställt mig och börjat, eh, "prata", om man nu ens kan kalla det så när jag bara hälsade på personen i fråga. Jag borde väl i och för sig tycka om att han var uppriktig, men lite välkomnande vänlighet i kombination med detta hade inte direkt skadat.

Nog för idag. Snart ska jag till mitt andra nya jobb, för första gången. En annan YO! Sushi-restaurang, som ligger väldigt nära stället jag bor på. Jag hoppas att det blir okej.

Asätare

Som sagt så jobbar jag numera på sushirestaurang. Det är helt okej. Även om lönen är kass så får jag dricks så att det märks i plånboken och det är alltid mycket att göra på jobbet så tiden går snabbt. Men hur som helst var det inte det jag skulle skriva om. Det jag skulle skriva om var att jag fram tills nu varit vegetarian. Eller snarare fuskvegetarian, för "jag äter fisk ibland". "Ibland" har inneburit ungefär en gång varannan vecka, om ens det. Men på jobbet serverar vi fisk, alltså är det det jag äter när jag är där. Jag får två raster om dagen, om jag jobbar åtta timmar, och jag äter varje rast. Jobbar jag halva tiden får jag en rast och äter därmed en gång. Alltså äter jag det nu en eller två gånger om dagen, sex dagar i veckan, till skillnad från förut då jag åt fisk ungefär två gånger i månaden. Låt säga att jag jobbar lika många korta som långa dagar. Använder man då lite matematik kan man räkna ut att jag ökat min fiskkonsumtion med 1950 procent. Det är en ganska imponerande siffra. Antagligen behöver jag inte äta mina "Mitt val - vegetarian"-tabletter längre för att få i mig allt nyttigt jag behöver...

Hey, I'm a sushi girl!

Nu har jag fått jobb också. Igår och i förrgår. På två olika YO! Sushi-restauranger. De serverar sushi. Typ. Och lite annat. Rå fisk! Nu ska jag alltså övergå från att äta fisk i genomsnitt högst en gång i veckan till att äta det cirka sex dagar i veckan. Jag känner mig lite ond. Fast jag känner mig lite god också, för det är ju värsta supernyttiga maten och det är också mycket nyttigare och snällare än till exempel Mc Donalds, som ju är en ganska mycket större kedja under samma kategori, dvs fast food. Förresten kan man äta bara vegetariskt också om man vill. Och man kan äta hur mycket miso-soppa som helst för bara 1,5 pund och hur mycket grönt te man vill för bara ett pund. (OBS! Smygreklam!) Hur som helst har jag inte berättat anledningen till att jag tyckte jättemycket om stället från början och ville jobba där, nämligen att maten åker runt på rullband och man får plocka åt sig det som ser gott ut precis som man vill! Det är ju världens bästa koncept! Så borde alla restauranger ha! I alla fall många.