serviceboende

Den här sommaren har jag jobbat på ett serviceboende. Jag sökte flera jobb, och särskilt ville jag ha något inom industrin så att jag kunde tjäna en massa pengar. Det finns ett stort industriföretag här i stan där alla vill jobba. Arbetssysslorna är monotona, men många tycker uppenbarligen att lönen är värd det längre än en sommar (dock inte min kompis som just nu jobbar för dem). Dock fick jag inget jobb där, antagligen för att jag inte har någon anhörig som kunde få in mig. Men jag fick i alla fall jobba här hemma i barndomsstaden som jag ville. Och nu tänkte jag redogöra lite för hur det har varit.

Min inställning från början var väl inte alltför positiv, men bara det faktum att jag faktiskt fått jobb, och skulle kunna betala hyran under sommaren, gjorde mig jätteglad. Att det sedan var ett traditionellt lågavlönat skitjobb (enligt någon slags allmän uppfattning) var något som jag fick överse med. Jobb = pengar.
Hur som helst, serviceboende var det ja. Jag tror att tanken med stället (och kanske själva begreppet ”serviceboende”) från början var att äldre människor skulle få bo där, men att de skulle må så pass bra att de klarade det mesta själva och bara behövde hjälp med vissa sysslor. Så är inte riktigt fallet, men det kanske är den naturliga utvecklingen med tanke på att de som flyttat in blivit äldre med åren och att kraven på nyinflyttare kanske också har sänkts av olika anledningar. Jag vet som sagt inte, men en del behöver uppenbarligen ganska mycket hjälp. Och det här leder mig in på just det ämne som nog gör att många fasar för att ta ett dylikt jobb. Nämligen att man faktiskt måste hjälpa gamlingarna med diverse grejer, inklusive personlig hygien i olika former. ”Fy fan, jag skulle aldrig kunna torka andras skit” verkar vara standardresonemanget. Att man får göra en massa äckelgrejer, och dessutom mot dålig lön, avskräcker helt enkelt. Och samma sak gällde i ganska hög grad för mig. Det var den här aspekten som gjorde ett sånt här jobb till ett skitjobb. Men jag hade fel.

Visst. Första veckan kände jag mig rätt främmande för en del sysslor, antagligen för att jag aldrig haft vårdjobb förr. Jag var inte van vid att träffa en massa gamla människor hela tiden, det kändes rätt äckligt att tvätta någon annan, och när en jobbarkompis skulle duscha en tant och sa till mig att ”Du kan väl göra mat under tiden, det här är väl inget speciellt, man vet ju hur man gör när man duschar själv” så tänkte jag bara ”JA JA, men jag vet inte hur man duschar någon annan!” – hur mycket ska man duscha; hur ingående ska man vara egentligen?? Det där var lite jobbigt. Och det kändes ganska motbjudande att torka folk i baken. Och att tömma katetrar med andras stinkande urin. För att inte tala om att ge någon stjärtpiller. Men jag lovar, man vänjer sig. Det var inte ens det här som var det värsta. Det värsta var alla de hundra små detaljer som man måste lära sig, som att den personen ska ha halva kannan fylld med vatten, och den vill ha dörren in till hallen stängd på natten, och alla matbrickor som skulle delas ut till en massa olika namn i matsalen som man inte hade en aning om vem de tillhörde. Men det där lugnade sig också. Och det är som sagt inte så farligt att sköta andras intimhygien – man får ha handskar, man vänjer sig.

Därmed inte sagt att jobbet bara är roligt och ”givande” som vissa tycker. Det ÄR ett skitjobb. Inte för att man torkar skit utan för att man får ta så mycket skit. De som bor på hemmet har det väl inte så kul. Andra måste göra en massa grejer för dem för att de inte klarar det själva. Och andra torkar dem mellan bena. Och de har ont. Och är glömska. Och gör inte så mycket på dagarna. De kan inte gå som förr och de ser dåligt. Självklart kan man inte kräva att de ska vara så glada; de är inte där för min skull. Men det spelar ingen roll. Är man stressad har man inte världens bästa tålamod. Inte om man är trött heller. Och även om man varken är stressad eller trött så kan det tära på ens humör om det kommer den ena störande saken efter den andra. Det finns de som bor där som alltid snackar skit om personalen, utan någon vettig anledning, som bara klagar på allt. På det här jävla samhället. På det jävla folket i den här jävla staden. De som tycker att man låter arg när man talar med helt vanlig röst, medan de själva låter som världens gnällspikar. Det kan hända att någon missuppfattar något man säger under dagen och sedan skäller ut en för samma kommentar sju timmar senare, när de sitter där med allt om bakfoten. Men det finns framför allt också anhöriga. Alla borde verkligen ha ett sånt här jobb någon gång i sina liv, för att få lite inblick och lära sig att bete sig som folk när någon närstående hamnar på hemmet, eller när man själv gör det (om man vid det laget skulle ha minne och distans kvar). För att inte glömma hur bra det är för att träna tålamodet. Men som sagt, anhöriga är inte alltid lätta att tas med. Vissa verkar exempelvis inte förstå att om man jobbar ensam en kväll på en våning med tio vårdtagare så kan man inte komma på studs till just deras mamma bara för att göra kvällsmat om man samtidigt har fått två larm, som sannolikt har med mer akuta saker att göra. Eller att om larmcentralen har mycket att göra så behöver det inte vara vårt fel att någons pappa får vänta trettio minuter på att någon kommer, för vi kanske går dit så fort larmcentralen ringer upp oss. Det är två saker som man skulle vilja göra klart, nämligen att 1, de anhörigas föräldrar (vilket det oftast gäller) är inte de enda på hela hemmet, och 2, vi försöker inte jävlas med dem, vi gör bara vårt jobb och det är inte vi som styr över allt.

Vad jag försöker komma fram till är att de egentliga arbetsuppgifterna är en baggis. Man vänjer sig vid det mesta. Men att hela tiden försöka låta allt negativt som man får höra bara rinna av sig är faktiskt tärande. Att det sedan ingår i jobbet skiter jag i. Jag skulle nämligen inte orka ha ett sånt här jobb mer än tillfälligt. Det kan aldrig ingå i min framtidsbild. Jag skulle inte klara av att ständigt uppbringa den positiva inställning som behövs för att låta allt bara rinna av en. Men i tio veckor är det helt okej, även om lite bättre betalning inte vore så tokigt. Och så vill jag säga en sak till. Det finns faktiskt boende där jag jobbar som är roliga, coola, snälla och glada också. De personerna förgyller verkligen arbetsdagen.

världens bästa leksak

köpte pappa igår. Ett par "walkie-talkies" (vad det nu kan tänkas heta), som ser ut precis som små mobiler fast rundare och lite mer robusta. Fyrahundra spänn. Lika billigt som vilken plastgrej som helst i leksaksaffären. Laddningsbara batterier och inget abonnemang. Det skulle kunnat uppehålla mig hur länge som helst när jag var liten. Vi hade ju detektivklubb och allt.
Räckvidden var visst 3 kilometer också. Jag som bara bor tvåhundra meter ifrån min bror ...

jag tänkte bara skriva något här för att ha skrivit någonting här. det kommer mer någon dag när jag inte jobbat tolv timmar med gnälliga gamla människor.